The Angels - Night Attack, CD 1982

Signaturen Boa recenserade här skivan »Face To Face«, med bandet Angel City. Ville bara meddela att den & flera andra av deras skivor nu finns att köpa på CD hos www.megastore.se, fast här under deras andra namn The Angels (sök bara på Angels).

»Face To Face« är en mycket bra skiva, men jag vill även varmt rekommendera skivan »Night Attack«, den är om möjligt ännu bättre och borde blivit en världshit. Ösig pubrock när den är som allra, allra bäst. Alla skivorna är förresten nästan lika bra, men jag håller med Boa, det var nog inte många svenskar som upptäckte dom... På den nyaste skivan »Skin And Bone« är ej Doc Neeson med som sångare, men de är nästan lika bra ändå.

Tycker det är mycket märkligt att de aldrig slog igenom i resten av världen, men efter vad jag förstått så var nog de aldrig särskilt intresserade av att turnera utanför Australien.
M.v.h.

-Spruce [Laglös]

Foo Fighters - The Color And The Shape, CD 1997

1997 var jag 13 och helt inställd på att 3 ackord var allt jag behövde för att göra karriär. Drömmen finns ännu, men har ändrats något tack vare denna skiva som på 90-talet ändrade min tanke på musik.
 
När väl Dave Grohl väl fått släppa ur sig lite gamla »kollegieblocks-låtar« på debutskivan med Foo Fighters, så hade han skrapat ihop ett gäng med villiga försökspersoner till nästa skiva. Det gick vilt till under inspelningen och trummisen William Goldsmith slutade och Dave lade själv på trummorna. Vilket jag inte tror var några problem. Producenten Gil Norton (Pixies m.fl.) sägs ha varit hård och fick killarna att låta lite mer producerat än tidigare »DAT-spelar« ljud.

Den här skivan visar övergången mellan Foo Fighters »Vill Göra Musik« till Foo Fighters »Vi gör musik«. Finns några riktigt starka låtar på denna skiva som är omtyckta och fortfarande ligger med på Set-listen. T.ex. singlarna »My Hero«, »Everlong«, »Monkey Wrench« och en bubblare »Hey, Johnny Park«.
Vill man få en glimt av lugna Dave och hårda Dave så lyssna på »Up in Arms«.  
Som en stor fantast av Foo Fighters så är detta en favoritskiva. 
Ska inte trötta ut er med information utan lyssna och lär. Det gjorde jag (nu kan jag minst 5 ackord). 

-Kimpa »Nubbie« [Rock Of Ages]

Andy Fairweather Low - Sweet Soulful Music, CD 2006

Enligt en artikel i januarinumret av Uncut var Andy med i Amen Corner på 60-talet och var leadsinger på »Bend Me Shape Me« (låter som titeln på ett soundtrack till en viss sorts film). Det är mycket man vet om pophistorien, men ändå inte. Han har släppt två soloplattor på 70-talet och spelat med t.ex. George Harrison, Van Morrison osv. Eric Clapton har haft honom som sidekick i 13 år. Lyssna på hans gitarrspel på DVD:n »Concert For George« i låten »If I Needed Someone«. Magi.

Den här skivan är den första som han gör »för att han vill göra den«. Och som han gör det! Det är inte alltid titeln stämmer med musiken som framförs på en skiva, men här sitter den klockrent. Själfull musik med gitarr, bas, trummor, orgel och Andys mycket personliga röst. Passar bäst tidigt på morgonen eller sent på kvällen. För er som gillar »enkel« musik är det bara att köpa. Låt er inte luras av att jag säger att det är enkel musik, det är bara mycket skickliga musiker som luras. Ni kan ju försöka att spela själva med ett sånt sväng som dessa herrar och damer gör. Skivan stör heller inte familjelivet, utan gillas av både fru och yngre medlemmar av familjen.

Ett fynd i skivfloden 2006! Rekommenderas varmt!

-Skivkungen i Klinte [Grey Lagoons & Sleepwalkers]

Legend - Legend plus Moonshine, CD 2006

Älskar man 70-talsmusik måste man ha full koll på Repertoire's hemsida. Familys klassiker Bandstand, Mickey Jupp, Juppanese och den mest udda av dom alla, Ramases Space Hymns finns utgivna i exakta återutgivningar i begränsade upplagor.

Beträffande skivorna med Legend (Mickey Jupp) finns ett ord som Lennart Persson använde när han recenserade Dave Edmunds' fantastiska LP Tracks On Wax 4 i Larm:

KÖP!

-Skivkungen i Klinte [Grey Lagoons]

Reds anm: Här måste jag bara in och rekommendera min gode vän i Solna Lasse Kärrbäcks hemsida, som avhandlar ALLT om Mickey Jupp. Gå in och kolla här! Lasse är en trevlig prick som kan besökas i en äkta gammal skivbutik; Rainbow Music (Solna). Gör ett besök vid tillfälle, de har massor av begagnad vinyl och massor av kunskap!

Michael Monroe - Not Fakin' It, CD 1989

Hösten 1989, på väg hem från ännu en arbetsdag på Gråbohallen i min Kadett. Ingen kassettspelare i den så jag var tvungen att lyssna på radio. Ibland fick man tips som man hade missat om man hade haft blandband i en eventuell kassettspelare.

Den här kvällen hör jag en cover som jag känner igen, men vem har gjort originalet och vem spelar? »Not Fakin' It« heter låten och det är Nazareth som är skyldiga. Mannen som har gjort en cover är Michael Monroe och har (är) varit medlem i Hanoi Rocks.
Den här versionen är så jävla knäckande att jag var tvungen att köpa skivan. Efter några lyssningar fattar jag det här är en blivande klassiker. Hård pop med lysande låtar. Feta Gibsongitarrer med Marshallförstärkare uppskruvade till 12. Fattar ni?

Little Steven, Gary Holton och Martin Briley är inblandade som låtskrivare. På låten »She´s No Angel« spelar Ian Hunter piano, Anton Fig är trummis på hela skivan. Skivan finns att beställa på CDON. Väldigt ful omslagsbild, men låt det inte avskräcka er. Den har varit utgången till och från så passa på innan det är försent.
Hanoi Rocks har gjort en mycket bra version av »Up Around The Bend« så Herr Monroe har tydligen bra smak.

-Skivkungen i Klinte [Grey Lagoons]

Fatal Flowers - Younger Days, LP 1986

Nu har jag också inhandlat en grammofon med USB-utgång. Inte bara är den ett tekniskt underverk, utan även en betydligt bättre vinylspelare än sin föregångare som nu går på tippen. Rest in peace.

En av de första vinylskivorna jag kastade mig över var holländska Fatal Flowers fantastiska andra album »Younger Days«. Vilken jävla kanonskiva det fortfarande är! Stones-gungande entusiasm och sprudlande energi, producerat av saligt framlidne Vic Maile (som bl.a. rattade »Ace Of Spades« åt Motörhead och Tom Robinson Bands debut). Jag tror till och med Tinka skulle uppskatta den speedade versionen av Lennon's »Gimme Some Truth« som inramas av bandets egna låtar på ett rockstänkande sätt jag aldrig trodde skulle vara möjligt av ett band från landet med träskor och tulpaner som största tillgång.

Extra plus för andra sidans inledande morbida »Well baby, Pt 1 & 2« som är kanon. Skivan släpptes även på CD 1986, men jag har aldrig lyckats hitta den. En samling kom 2002, och den kan nog vara ett bra köp då även albumet efter detta (Johnny D Is Back) är riktigt bra. Den gången med ännu en avliden storhet i producentstolen; Mick Ronson. Ja, han dog senare alltså. Ni fattar.

Vrid upp eller stäng av!

-Tobbe [Gamnacke]

The Hold Steady - Boys And Girls In America, CD 2006

Tomten har precis varit här och det trevligaste är ju när man får små hårda paket med cdskivor i (kanske/oftast har man önskat sig någon gammal goding) Nuförtiden blir man ju nästan aldrig upphetsad av någonting nytt, det mesta är/låter skit... man har hört det förut, mycket bättre... eller så vill man bara inte....!

Men så finns det en jävlig rolig upplyst rock'n'roll tomte i Skåne ,som skickar ett paket... alltid spännande, man sliter/bökar upp, cellofanplasten. Nerviga fingrar, den kärvar så där som... jävla satans plombering går ju inte! ...en, en ny grupp, va är det här för någe nuu daaa?? Aldrig hört talas om Holaads S#+*, kan inte ens läsa ut namnet, någon konstig skrivstilsskrift... Ja, jag måste ju lyssna i varje fall...

Första tonen sen faller jag plaaadask. I årets elfte timma har min årsbästaskiva NEDKOMMIT, jag tror på tomten igen, jag är 15 och livet leker, utan krämpor och problem, moppe och folköl (det rimmade haaa).

Det här är tydligen deras 3:e fullängdare. Två killar inflyttade från Minneapolis till New York/Brooklyn år 2000, bildade denna femmannagrupp och har tagit till sig NY-suburban stämmningen. Man hör en ung vild och rå Bruce Springsten blandad med Southside Johnnys sväng/fläsk och lite Phil Lynnott, massor med distade gitarrer, fläskig hammondorgel/piano, sax och t.o.m. änglalikt klockspel och texterna, det här är verkligen en som kan sin historia och andras och kan berätta.
En recensent i tidningen Rolling Stone skrev »Damn you, Hold Steady! how can any band be this good?«,håller fullständig med! Naaj nu har jag inte mer tid, måste ut och leta efter deras 2 första album, tjiillevippen!

Så sant som det var sagt; Sometimes, something old can sound new, or something new can sound old, and something new is always old to someone.

-Lellemaga [Cracker]

Eagles - Love Will Keep Us Alive, Kassettsingel 1994

Har under en längre tid med spänning följt de publicerade recensionerna på denna sida. Dock har jag förundrats över att ingen har tagit tillfället i akt att hylla det största och bästa bandet i historien, nämligen Eagles.

Denna kassettsingel köpte jag för 1 £ i Camden market i London i mitten av 90-talet. Trots att kassetten enbart innehåller två låtar har den allt man kan önska sig, ja till och med en outgiven låt har man lyckats pressa in på denna dyrgrip som för övrigt enbart är pressad (säger man pressad när det gäller kassetter?) i antalet av 1066 exemplar. Mitt exemplar är nummer 52 så jag är nöjd med mitt relativt låga nummer. Jag har noterat att många av er andra uppmanar till köp om man inte äger en specifik platta. Denna uppmaning gäller verkligen här också, kommer du över denna klassiker till överkomligt pris så är det bara att slå till!

Första låten är »Love Will Keep Us Alive« kommer från comeback-albumet »Hell Freezes Over« som släpptes hösten 1994 och var gruppens första skiva på 14 år. Låten »Love Will Keep Us Alive« är en enastående vacker ballad och de fyra fantastiska minuterna gör att rysningar går längs ryggraden och det är inte lång borta till tårarna. Nästa låt heter »Help Me Through The Night« och är skriven av Joe Walsh och enligt mina efterforskningar finns låten enbart utgiven på denna kassett.

Som tidigare sagts; vad väntar ni på - ut och handla!

Björn Persson [Laglös]

Opeth - Damnation, CD 2003

Opeth är ett svenskt progressivt dödsmetallband, men på skivan »Damnation« har de samlat lugna och finurliga låtar i ren och skär Camel-anda. Så gamla diggare av Camel och för den delen även Yes, Pink Floyd och Genesis kan göra sig besväret att inhandla ett exemplar. Här bjuds på udda taktarter och taktbyten, vackra men ändå annorlunda melodier och ett gediget instrumentutövande. Kolla på YouTube och se världspremiären på MTV för låten »Windowpane«! 
 
För den som fastnar i den skivan, kan man med viss möda ge sig på resten av Opeth's skivproduktion (man måste lyssna på musiken!). Bandets stora inspirationskälla är just Camel och det hörs i varje riff och melodi. Den stora skillnaden är att musiken till största delen spelas inom dödsmetallens ramar. Det betyder helt enkelt att det är hårt och aggressivt samt använder man growlsång. Den sångstilen hade jag ingenting till övers för innan jag snubblade över Opeth, men nu gillar jag det. (Dessutom har till och med Genesis använt sig av growl, i »The Colony Of Slippermen«, och kommit undan med det.) Samtidigt bör poängteras att produktionen är excellent på samtliga verk - det är alltså inte tal om att det låter som i en replokal. Låtarna är, i god progressivanda, överlag långa och händelserika och skiftar från aggressivt till vackert i en handvändning, samtidigt som det finns partier som är både vackra och aggressiva. Följande skivor kan rekommenderas:

Opeth - Still Life, CD 1999
Opeth - Blackwater Park, CD 2001 (Smakprov här och även här)
Opeth - Deliverance, CD 2002 (Smakprov här, här och även här)
Opeth - Ghost Reveries, CD 2005 (Smakprov här)

-Jerry Jacobsson [Grey Lagoons]

Radio Stars - Songs For Swinging Lovers, LP 1977

I den nyligen avgjorda skivomslagstävlingen var detta tydligen det allra svåraste. De två i toppen av tävlingen missade båda endast detta klassiska album. Jag hoppas att det inte beror på att de inte varit i kontakt med detta synnerligen förträffliga album...

Radio Stars bildades ur askan av glamrockbandet Jet, och på denna deras debut staplas kanonlåtarna på varandra. I ett sjujävla tempo och med en snittlängd under tre minuter är det här en av de bästa skivorna från en av de bästa perioderna i musikhistorien. Titeln har man snott från Frank Sinatra's album med samma namn. Innebörden blir ju lite annorlunda med Radio Stars' omslag.

Släpptes på CD under 2006. Handla.

-Tobbe [Gamnacke]

The Stems - At First Sight Violets Are Blue, CD 1987

Sensation? Ja, nära på i alla fall. Här kommer The Stems! Har ni hört talas om dem, Tinka, Maga, Gnu eller Webbmaster'n ? Det hade i alla fall inte jag, när den dök upp i min brevlåda från Tomten några dagar innan jul. The Stems. Fantastiskt!

Och då får man börja leta info och hittar något kort på AMG om att skivan släpptes 1987 och att den australienska gruppen sedan bara försvann trots framgångar i hemlandet. Musiken, ja, om jag säger Barracudas, Plimsouls eller lät inte Fleshtones lite så här också? Men framför allt tycker jag att man hör spår av Green on Red och Del Fuegos (det du Maga Lelle!). Alltså garageaktig rock med mycket stickande, ibland sköra gitarrer och en mycket framträdande orgel. Tänk Chris Cacava's i Green on Red eller varför inte Augie Meyers från Sir Douglas (även om musiken då är mycket rockigare än den gode Doug Sahms).

Det följde med en bonus-CD där de gör en ännu bättre singelversion av »Sad Girl«, 3 singelbaksidor och som innehåller en konsert inspelad i Melbourne i april 1986. Och det är ordentligt röj där också. Naj, fy f-n vad bra.

Nå, vad väntar Ni på? Ut och skaffa den! Nu!

-Boa [Gamnacke]

A Christmas Gift For You from PHIL SPECTOR - LP 1963

I dessa sliskiga juletider då det snaskas mängder av både det ena och andra, [kotte? Red's anm] lyssnas det ju även på musik... juuulmusiiik.. som ...som kan göra en fullständigt galen. Men om du nu skall/måste lyssna på julmusik, så finns det bara en skiva värd namnet, SKIVAN vilken alla andra jämförs med Det skall inte vara möjligt att skapa någonting så vackert och storslaget... och den enda som du egentligen behöver... det storslagna THE WALL OF SOUND!

Med artister som Ronettes, Crystals, Darlene Love, Bob B Soxx, med klassiska julsånger, producerade in i minsta detalj av P.Spector. Det sägs att han satt och lyssnade på en och samma ton i tolv timmar, oklar över om den passade in i den gigantiska ljudbilden eller inte. Under tiden fick alla andra sitta stilla och vänta... Galen eller geni? Inte ens de största musikaliska andarna kan till fullo greppa P.Spectors oerhörda geni... eller galenskap.

Jävligt bra är det i alla fall.....ett stort popalbum i världen.

God Rocken roll Jul och Gott Nytt Musikår!

-Lellemaga [Cracker]

Eddie Nyström - Leap Of Faith, CD 2001

Att detta inte är en de mest sålda svenska skivorna någonsin är ett faktum som får Sveriges skivköpare att befästa sin ställning som Europas ledande sponsorer av pissmusik. Tyskland inräknat.

Malmö-pågen Eddie Nyström har varit på Gotland mer än en gång, som gitarrist till Willie Nile och Eric Bazilian. Att han är en kompetent stränghanterare är uppenbart för alla som sett honom spela, men att han hade låtar som dessa i sig var en skräll för mig när jag lyssnade på »Leap Of Faith« första gången. Tänk Hiatt, Nick Lowe och Willie Nile sammanstråla i Eddie's mörka stämma. Underbart.

Mats Bengtsson (Wilmer X) kryddar med snygga The Band-klaviaturer, och det är bara så jävla bra.

Ett par rader ur öppningsspåret »That Dress You Used To Wear«

Yeah, I need to have a heart to heart
With God or someone close
Maybe you were just to young to fall in love
Maybe I was too young to know...

Inte illa alls. Köp skivan på www.eddienystrom.com

Grey Lagoons Rolf har ett ex till salu för 80 pix.

-Tobbe [Gamnacke]

PS. Nu får man ligga i för att hinna med var tredje...

Tinsley Ellis - The Hard Way, CD 2004

Dagarna innan jul upptäckte jag en ny trevlig bekantskap som kommer att spelas långt fram till påska. Musiken är en blandning av klassisk sydstatsrock, soul och blues. Rösten är behagligt djup.
 
»The Hard Way« är precis vad titeln lovar – knivskarp blues-rock med tungt komp
 
»Ellis stands alongside Stevie Ray Vaughan and Johnny Winter, and that ain’t just hype.« (Guitar World)

-Rolf V. [Grey Lagoons]

Pixies - Doolittle, CD 1989

När Pixies släppte detta album så hade dom gjort »Surfer Rosa« och »Come On Pilgrim«, då var dom hype innan hype upptäcktes. I slutet av 80-talet och början av 90 så var dom bäst. Dom var inte coola som bröderna Reid i Jesus and Mary Chain eller som Bobby i Primal. Dessutom var sångaren något lönnfet, men som poppojke så tyckte man att Kim Deal alias mrs Murphy var jävligt snygg och cool.

Jag kan inte nog förklara storheten i Pixies. Under dessa år var dom bäst, Black Francis hade fenomenal förmåga att skriva poplåtar och hans band hade en intensitet som få band har.
Plattan öppnar med Debaser (rockklubb säger någon, Pixies säger jag) och avslutar med grymma »Gouge Away« och däremellan finns bla. »Monkey Gone To Heaven« och »Here Comes Your Man«. Dom följde upp »Doolittle« med »Bossanova« och den är precis lika bra.

Black Francis har gjort en helt OK solo karriär men kommer aldrig att toppa »Doolittle«. Kim Deal och systern Kelly har ett band som heter Breeders som är värt att kolla upp.

-Tomas [Stoffe Rootmos]

Modern Lovers - Live, LP 1977

Ännu ett måste i skivsamlingen är Modern Lovers' underbara liveplatta från 1977. Under ledning av kufen Jonathan Richman bjuds lyssnaren på en resa där sällskapet består av insekter, dinosaurer och glassgubbar genom New England, Egypten och Sydamerika. Det är barnsligt och naivt men samtidigt så jävla bra.

Om jag nu bara får den där tidsmaskinen i julklapp, så är det här en av konserterna som skall besökas.

Richman fortsätter att släppa skivor och kuf-faktorn är fortsatt hög. Har ni sett filmen »Den Där Mary« så vet ni också att Richman är trubaduren som dyker upp lite varstans.

»Dö då för helvete, tomtejävel!!!«

-Tobbe [Gamnacke]

The King Kahn & BBQ Show - What's For Dinner?
Skivjävel, 2006

Jahaja......
Fjärde advent på väg och hur ska man då fira den på lämpligt sätt då?

Varför inte hoppa i dansskorna, svepa dricken och skaka stjärt till den kanadensiske indiern King Khan och hans sidekick BBQ?
Mördarriff med ett gitarrsound värt att döda för...
Punk garage rock'n'soul i en härlig mix!
 
Gör er själva en tjänst och ge er själva den här i julklapp så får ni garanterat en kul jul....

-Mahatma Gnubrain [Whatsthename]

Bob Dylan - Blonde On Blonde, Dubbel-LP 1966

Hej igen! Det är ju så många plattor som man vill tipsa/skriva om, och alla som gillar Bobban har nog sin egen favorit, så och jag. När nu Olle hann före med att skriva om The Band så hänger jag på... The Band sitter mycket djupt i själen.

Det här är första plattan med Bob Dylan som han använder sig i studion av the Hawks, Robbie Robertsons, skarpa gitarrspel (The Hawks som sedan blev the Band). Dylan är här på sin absoluta högsta socker-topp. Han har just uppfunnit garagerocken, med albumet »Highway 61 Revisited« och genomfört/utstått en hel turné med att bli utbuad av folkmusikfolket... När dom skrek »Judas« och buade som mest vände han ryggen åt publiken och skrek till bandet »Play it fuckin' loud!«... Det är sånt som ger cred, inget rövslickande här inte.


Det här är ett mycket starkt personligt rockalbum med inslag av country, blues och lite folkmusik med 14 bra låtar. Men det räcker med att höra första låten »Rainy Day Women #12 & 35« sedan är man fast. När man sedan kommit till låt 8, då ligger man ner och drar sig fram i mattluddet... det finns ingen återvändo... Det finns minst 40 B.D. album till att köpa!!

Att begrunda: Dylan fick en hjärtattack i slutet av 90-talet och var mycket nära att stryka med, då fällde han de klassiska orden »jag trodde jag skulle få träffa Elvis Presley...« ja... det finns väl inget mer att säga, all respekt!

-Lellemaga [Cracker]

Bob Dylan - Desire, LP 1975

Dylan's bästa skiva är jäkligt intressant på många sätt. Inte bara kommer han undan med två otroligt långa berättelser om färgade som satts i fängelse på ytterst tveksamma grunder i låtarna »Hurricane« och »Joey«, utan här spretar musiken åt alla håll och experimentlustan är stor. Det är genomgående snyggt med en närvaro man inte alltid känner hos good ol' Zimmerman. Det var också här White Stripes hämtade originalet till »One More Cup Of Coffee«.

Nio av de elva spåren är skrivna tillsammans med Jacques Levy som tidigare producerat nakenchocken »Oh! Calcutta!« på Broadway och skrivit »Chestnut Mare« tillsammans med Roger McGuinn. Levy blev sen stage manager för turnén Rolling Thunder Revue som startade strax efter »Desire« toppat USA-listan. För övrigt en bedrift Dylan inte lyckats upprepa förrän årets »Modern Times«. Och det är ingen dum skiva det heller, förresten.

Vill man höra hur Desire-låtarna gjorde sig på turnén kan jag varmt rekommendera »The Bootleg Series Vol. 5« där de flesta finns med.

En kort textsnutt från »Joey«:

»What time is it« said the judge to Joey when they met
»Five to ten« said Joey.
The judge says, »That's exactly what you get«.

-Tobbe [Gamnacke]

Någon timme senare. Firmafesten fortsätter...

Los Lobos - How Will The Wolf Survive, 1984

Ok, erkänner, det är firmaparty på g.. Känner att vi måste pusha för ett sorgligt underskattat band: Los Lobos.
Skall du äga en platta blir det såklart deras första fullängdare »How Will The Wolf Survive?«. Ett gäng fantastiska låtar där favoriten (efter ett antal bärs) heter »I Got Loaded« där man får diverse tips på hur man blir det... Har sedan denna, som kom -84, släppt ett gäng utmärkta platters. Den senaste heter »The Town And The City« och är utmärkt den med.
Formen stiger!

-Crackers Olle [Igen]

Firmafest i skivbutiken?

The Band - Music From Big Pink, 1968
The Band - The Band, 1969

Som medlem av Crackers, dom som aldrig lyckas (eller vill) vinna popgiss, blir man lite bekymrad då The Band ännu inte nämnts bland de braiga skivorna. Har man inte de två första (Music From Big Pink och The Band) kan man inte säga att man har en skivsamling.

Dessa 2 album är essensen av allt annat som gjorts. Jordnära musik med en j-vla massa skägg...

-Crackers Olle [Man In The Store]

Whatever happened to Anki Bagger?

-Crackers Marcus [The Other Man In The Store]

Big Star - #1 Record, LP 1972

Alex Chilton toppade listorna redan 1967 som 16-åring när han sjöng »The Letter« med The Box Tops, en singel som släpptes i nyutgåva på Stiff sen minsann. Fem år efter »The Letter« kom debutskivan med gruppen Big Star, där Chilton jämte Chris Bell var den drivande kraften. Skivan är en klassiker, och det är förvånande hur sällan Big Star dyker upp när det är dags för PopGiss. Visserligen var låten »Thirteen« med i senaste mästerskapet, men den har ju de flesta lärt sig känna igen via Håkan Hellströms tama version.

Pärlorna står som spön i backen genom hela skivan, Rickenbackers och power-pop, Beatles och Raspberries, lyssna och njut. Och fan vet om inte uppföljaren »Radio City« två år senare är lika bra. Då hade dock Chris Bell redan lämnat gruppen. Bell lyckades aldrig som soloartist, och han dog 1978. Samma år som Big Star upplöstes. Chilton samlade dock ihop en ny version av Big Star långt senare och en studioplatta »In Space« släpptes 2005.

Alla skivsamlingar behöver Big Star's två första skivor. De brukar gå att hitta som »2-on-1-CD« till bra pris.

Bart: It's valuable, huh?!
Comic Book Guy: Ooh, your powers of deduction are exceptional. I can't allow you to waste them here when there are so many crimes going unsolved at this very moment. Go, go, for the good of the city.

-Tobbe [Gamnacke]

Angel City - Face To Face, LP 1978

I avdelningen skivtips kommer här en, för de flesta utanför Australien, bra okänd platta. När jag fick se deras namn igen så gick tankarna till W&P 1978, och att det var nog bara jag, Rock-Lelle och Thomas Ekis på hela Gotland som köpte denna på LP?

Angel City, eller Angels som de kallas nu för tiden i AMG (de hade under sin karriär problem med att ett glamband också hette Angels, därav Angel City), upptäcktes 1976 av Bon Scott och Angus Young från AC/DC och släppte samma år sin debutplatta. Och, ja, visst låter det mycket AC/DC om denna, deras andra skiva, men jag hör också lite Status i vissa låtar. Men som jag tidigare skrivit i denna spalt - who cares? - bara det är bra rock'n'roll så är det väl skit samma. Och jag tycker låtarna på Face To Face till och med har lite mer hits över sig jämfört med AC/DC. Och sångaren Doc Neeson har en minst lika bra röst som Bon.

Från öppningsspåret »Take A Long Line« till 8:e spåret »Can't Shake It« öser de bara på, och man drömmer om en riktig grabbfest med pilsner på golvet och rök kring lamporna i nån mörk källarlokal, när luft-gitarr snarare är regel än undantag! »Am I Ever Gonna See Your Face Again« och »Comin' Down« är dock två av låtarna som till och med får 5:a i betyg av undertecknad, även om plattan som helhet bara får fyra. Men den är väl värd att leta efter, vilket nog kan vara lite knepigt. Rock-Lelle från Crackers gjorde mig uppmärksam på att den såldes av säljaren Good Taste Music på Ebay, så där tror jag Ni kan hitta den.

-Boa [Gamnacke]

Nirvana - MTV Unplugged, TV-sändning november 1993

Det verkar inte vara några regler på format som man får recensera, så jag tänkte recensera en konsert nedladdad ifrån nätet. Måste få börja med att säga att det är helt otroligt att denna fantastiska konsert inte är släppt på varken VHS eller DVD ännu (så vitt jag vet).
 
I alla fall, denna konsert spelades in i november 1993, MTV Unplugged hade sin storhetstid första halvan av 90-talet, och helt ärligt så är det väl inte många konserter som är så upphetsande. Men denna är ett stort undantag. En helt ny sida av Nirvana visas upp, lugnt, fridfullt, avskalat, med både cello och dragspel. Med andra ord motsatsen till en vanlig Nirvanakonsert. Men det funkar alldeles förträffligt, låtar som »Pennyroyal Tea« och »On A Plain« är grymma i sina nya avskalade versioner. En kul sak är att de varken kör »Smells Like Teen Spirit« eller »Lithium«, förmodligen de två mest framgångrika låtarna i deras korta karriär. Istället plockar de upp bröderna Kirkwood ifrån Meat Puppets och kör två av deras låtar.
 
Men det bästa är ändå tolkningarna av David Bowie's »The Man Who Sold The World« och Leadbelly's »Where Did You Sleep Last Night?«. Helt magiska.
 
Konserten är släppt på skiva, men det är fan hög tid att den släpps på DVD!!! Rysningar går genom kroppen när man hör Kurt sjunga »I swear, I don´t have a gun« i låten »Come as you are«.
Ett halvår senare hade han skaffat ett...

-Tetra [SIN Lag II]

Nick Lowe - Jesus Of Cool, LP 1978

Eftersom jag vet att Tinka är fullt upptagen med att köpa biljetter till Ainbusk's julshow, passar jag väl på att pressa in en popskiva igen...

Med ett förflutet i pubrockbandet Brinsley Schwartz, skrev Nick »Basher« Lowe historia när han till en total kostnad av £65 spelade in det som skulle bli Stiff Records första singel; »So It Goes«. Pop när den är som allra bäst, med en målgång under tre minuter. Nick Lowe var också husproducent på Stiff, och The Damned's tidiga alster hade nog inte blivit klassiker utan Basher's fingertoppskänsla vid spakarna...

»Jesus Of Cool« (eller »Pure Pop For Now People« som den döptes till i hycklar-religiösa USA) är Nick Lowe's fantastiska solodebut, och den måste bara finnas i varje möblerat hem. Här blandas musikstilarna så det står härliga till, från poppiga pärlor som »I Love The Sound Of Breaking Glass« till branschkritiska »Music For Money via den underbara »Mary Provost« som handlar om skådespelerskan som avled i hemmet, sorgligt bortglömd, och till stora delar ätits upp av sin hund som höll på att svälta ihjäl innan hon hittades. »She was a winner, that became a doggies dinner...«, som Mr Lowe uttrycker det så vackert.

Nick Lowe släpper fortfarande alldeles förträffliga popskivor. Ut och leta.

»I'm drinking for Nick Lowe«

-Tobbe [Gamnacke]

Faces - A Nod Is As Good As A Wink... To A Blind Horse, LP 1971

Först och främst vill jag slå fast; Faces var aldrig och kommer aldrig att bli, Rod Stewarts band, det var Ronnie »Plonk« Lane's även om Roddans röst betydde mycket och var fantastisk. Faces var ett rock'n'roll-band in i djupaste själen. Det var party jämt! (Hur orkade de?) R.S. har sagt en gång att de gjorde av med lika mycket pengar på puben som i skivstudion.

Jag håller nog det här albumet, deras 3:e och näst sista studioalbum, tillsammans med Stones »Exile on...« (som kom ut året efter, vilken början på 70-talet) som världens bästa rock'n'roll-album. Tonerna åker åt alla håll och kanter. Det stånkar, rufflar, stökas, gnisslas, visslar, bluppar och gungar men hålls ihop av en fantastisk rockfeeling och på något sätt kommer alltid den bästa musiken ur det enkla lite naiva. Kärlek lyssnar sällan med öronen utan med själen.

Vilket band Faces var: På trummor Kenney Jones från Small Faces som sedan gick vidare till The Who efter Keith Moons död. På orgel/klaviatur Ian McLagan från Small Faces, har spelat med alla B.Springsteen, R.Stones, B.Dylan, J.Browne, Joe Cocker....and so on. Rod Stewart, ja ja... han har väl figurerat alldeles för mycket sedan han blev världsstjärna, men det var tider det när han började med Jeff Beck Group och var så blyg att han gömde sig bakom högtalarna....!  Ronald »Ron« Wood kom från Jeff Beck Group där han spelade bas, och har sedan varit en klippa i Stones med sitt gitarrspel. Ronnie Lane, allt han har gjort har ju varit så otroligt begåvat, men med mycket liten kommersiell framgång. Ett mycket stort hjärta i en liten kropp. Jag hade den stora förmånen att få höra och se en kanonspelning i London på en pub i Putney bridge med ett gotländskt »fyllgäng« som innan inte märkte att vi satt och pratade med självaste Eric Clapton... ja, det var the old glory days.
Ronnie dog i MS 1997.

Att begrunda:»Musik långt bortom fiskpinnevardag och radhusräkor (makaroner)!«

-Lellemaga [Cracker]

The Hellacopters - Supershitty To The Max, LP/CD 1996

Nu får det jävlar i min låda får det vara nog med pop och fjanteri på denna recensionssida, till och med en dvd har smugit sig in har jag noterat. Hmm, håll i er för nu snackar vi förbannat jävligt distat men ack så trevligt oljud från ett av Sveriges bästa band.
 
I dessa så avskyvärda jultider när allt ska vara nåt så ända in-i-inhelvete trevligt och gemytligt lägger jag gärna på detta alster för en total formatering av skallen. Sprit i alla dess former är drycken som rekommenderas (gärna i konservburk) till denna debutplatta.
 
Jag menar, lyssna på första spåret »(Gotta Get Some Action) NOW« och ni hajar antagligen vad jag snackar om. Trummorna har ett sånt oerhört driv att man på direkten har lust att lyssna på den igen och igen, och så fortsätter det till skivans slut… Ojoj så fantastiskt makalöst bra! Enligt innerkonvolutet spelades skivan in på 26 timmar och är inte det rock'n'roll så säg…?! Är du lycklig ägare av vinylversionen så sitter du även inne på en extra låt, en cover av New York Dolls »It’s Too Late«. Ett snyggt grepp att för en gångs skull gynna vinylfreaks och inte tvärtom som det oftast brukar vara.
 
Året är 1996, det näst intill totalt okända bandet Hellacopters anländer till spelningen i Hultsfred genom att deras helikopter landar på festivalens backstageområde. Detta mina vänner, kallas entré med värdighet…!! Denna upplaga av bandet hade förutom några sköna lirare också tingeltanglet Dregen som gitarrist bredvid Nicke Andersson som utövar distad sång. (Nu kommer en Lasseman) Dregen ersattes förövrigt av Robert »Strängen« Dahlqvist kusin till gotländske Anders Osborne Dahlqvist.
 
Nicke Andersson är hjärnan i bandet och kommer garanterat att betraktas som ett musikaliskt geni när hans karriär ska summeras. (Solution, Death Breath, Entombed, DKT/MC5 samt att han även kan skriva producent på visitkortet). Att han dessutom i olika sammanhang varit förband åt bland annat Kiss, Rolling Stones, AC/DC, Iggy Pop etc. och förutom detta även verkar vara polare med i princip hela den så grymma Detroitrocken gör ju att man är rätt så avundsjuk på honom och hans simkort.
 
Avslutningsvis ska jag delge er en liten solskenshistoria från verkligheten där det på ett tydligt sätt bevisas att Hellacopters passar för de flesta oavsett ålder och tidigare musiksmak.
 
Det var en gång när undertecknad höll till i den lilla skivbutiken på det lilla lilla torget som han från ingenstans dök upp. In genom dörren stegade nämligen Kvist från Eksta (Tack för dina kuf-kunskaper, Tjoffen). Kvist var/är en kort mustaschprydd satt man i +50 (tror jag) som med bestämda steg närmade sig disken och ställde följande fråga:
 
– Har ni fått in Lasse Stefanz nya?
 
Svaret han fick om att den inte fanns att uppbringa i den lilla butikens lilla sortiment gjorde att han ilsket fnyste ur sig följande:
 
– Hmpf, den släpptes ju i måndags!
 
Knappt hade undertecknad funderat ut hur hans irritation skulle bemötas förrän han slog till som en, ja, jag vet ännu inte idag vad det ska jämföras med.
 
– Har ni någonting med Hellakopetrarna då?
 
Sammanfattning: Kvist åkte från Eksta till stan för att inhandla nya Lasse Stefanz men återvände till Eksta med fyra Hellacoptersalbum vilket på den tiden var komplett katalog. Denna anekdot brukar jag återvända till när allt känns jävligare och värre än vanligt.
 
Märker just att det inte blev så mycket om Hellakopetrarnas första album här ovan men nu har jag i alla fall bidragit till att webbmastern snart får presentera ett nytt popalbum på denna sida.

Ord på vägen: »Siste idioten är inte född«

-tinkY-speedmouth [namnbytare]

Danny Kortchmar - Innuendo, LP 1980

Kan bara inte låta bli att slänga in även Danny Kortchmar som jag nämnde i samband med Chris Spedding...

Kootch, som han kallas, är en oerhört flitigt använd studiogitarrist. Leta på skivor med Jackson Browne, Carole King, Dwight Twilley, Linda Ronstadt, Dylan, James Taylor, Stevie Nicks och Bon Jovi så hittar ni snart hans namn. Men han har på senare år även jobbat en hel del som producent (bl.a. Colin James, Billy Falcon, Spin Doctors, Ivan Neville, Don Henley).

Två soloalbum har det hittills blivit; »Kootch« kom 1973 och så då »Innuendo« som är ruskigt jävla bra. Enkel tidlös sketen hård ilsken och alldeles underbar gitarrpoprock.

Förra året släpptes en skiva med gruppen Midnight Eleven där Kootch är med som medlem. Någon som hört den?

»Nothin' Matters, And What If It Did?«

-Tobbe [Gamnacke]

Pink Floyd - Pulse, DVD 2006

Den brittiska radiostationen Planet Rocks lyssnare har utsett de bästa solona genom tiderna och vinnare blev Pink Floyd med Comfortably Numb.
 
Jag kan bara hålla med, David Gilmour spelar så överjävligt njutbart att det går rysningar längs ryggraden. För att upplevelsen skall bli total skall solot njutas via Pink Floyds DVD »Pulse« kopplat till en ljudanläggning, volymen på max.

-Rolf V [Grey Lagoons]

Mike Scott - Bring 'Em All In, CD 1995

Ännu ett mästerverk av Mike Scott från Waterboys.
Hela skivan är inspelad i källaren på ett vilohem vid namn »Findhorn Foundation« i Skottland, efter några år i New York där han försökte stadga sig och hitta ett band. Men saker och ting gick inte riktigt enligt Mike's planer i New York. Helt inställd på en ny start så stod han plötsligt utan något band, och led under en kortare tid av drogmissbruk. Eftersom allting sket sig i New York bestämde han sig såklart för att åka hem.

Väl hemma i Skottland så beslöt han sig för att han nog behövde få lite frid i själen efter incidenten i New York och en skilsmässa för inte så länge sedan. Han sökte då upp det tidigare nämnda
vilohemmet där tankarna samlades och blev musik. Låten »Long Way To The Light« handlar om allting som hände.

Mike Scotts enorma talang att skriva meningsfulla texter visas tydligt på den här skivan. Framförallt på låten »Wonderful Disguise« som handlar om fejkade personligheter.

Enligt mig så är det här väldshistoriens bästa skiva. Med stor hjälp av min trogne kompanjon Markus i Urmas Plant så var det också den här skivan som startade mitt intresse för gitarrspelande. Det viktigaste man bör tänka på när man börjar lyssna igenom den här skivan är nog att lyssna på texterna minst lika mycket som melodierna, eftersom dom kompletterar varandra så bra.

-Calle [Son Of A Gamnacke]
PopGiss - The Next Generation

Chris Spedding - Chris Spedding, LP 1975

Chris Spedding. En av Englands absolut bästa gitarrister, en man som aldrig fått den uppmärksamhet hans bländande spel förtjänar (en amerikansk motsvarighet är Danny Kortchmar). Efter att ha haft egna band som The Vulcans och The Sharks har Spedding huvudsakligen jobbat som studio- och turnégitarrist. En av många skivor där hans gitarr kryddar soundet är Bryan Ferry's »Let's Stick Together«.

Chris Spedding fick också erbjudande att fylla tomrummet efter Mick Taylor i Rolling Stones 1975. Han tackade nej. På hemsidan förklarar han, »If I was in the Stones, I'd only be a back-up man, and I want to do my own thing.« Ett tufft beslut, och ekonomiskt tveksamt... Det ryktades också i många år att gitarrerna på Sex Pistols låtar egentligen spelades av Mr Spedding. En kort tid var han medlem i The Vibrators, det är i alla fall sant.

Denna självbetitlade skiva släpptes 1975, och den har åldrats med extrem värdighet. Lyssna på »Guitar Jamboree«, ett mästerverk där Spedding imiterar gitarrspelet av (håll i er); Albert King, Chuck Berry, Jimi Hendrix, Pete Townsend, Keith Richards, Leslie West, Eric Clapton, Jimmy Page, Paul Kossoff, Jeff Beck, George Harrison och David Gilmour. Och han kommer undan med det! Andra toppspår är »Motorbikin'« och »Jump In My Car«. Sorgligt förbisedd skiva.

»The Smoker You Drink The Player You Get«

-Tobbe [Gamnacke]

Johnny Cash - Johnny Cash at San Quentin, LP 1969

Låtskrivaren Johnny Cash var en mycket framgångsrik man som skapade denna skiva live i fängelset San Quentin på en halvö
strax utanför San Francisco, utan någon som helst uppbackning av skivbolaget. Här gör han bland annat »Walk The Line« och »Ring Of Fire« som är mycket kända låtar som spelades mycket på radion.

18 härliga låtar som man njuter av när man lyssnar på dem. På skivan pratar han med publiken och skämtar lite ibland och efter ett tag presenterar han sin fru June Carter som sjunger duett med honom i många låtar som till exempel »Jackson«. En annan låt; »Wanted Man« som Bob Dylan skrev är också med på skivan. Tycker man om mycket gitarr och drag så är denna skiva något för dig, det berömda gitarrspelet av Cash är i princip med på alla låtar och jag gillar det starkt. En Amerikansk milstolpe!

-Henka [The Man In Black]
PopGiss - The Next Generation

Hot Tuna - Hoppkorv, LP 1976

Jorma Kaukonen gitarr och Jack Casady bas, bildade denna högljudda hårdrock/bluesboogie grupp i slutet av 60-talet, som ett sidospår/fritidsprojekt till Jefferson Airplane, de var ju originalmedlemmar där sedan 1965. Hot Tuna var allmänt kända för sina decibelstarka brutala marathonspelningar på 3 till 4 timmar.

Från början tog de sig namnet Hot Shit men det var inte alls populärt i skivbolagskorridorerna och med allt dom gjorde var de inte speciellt behagliga/fogliga, skivbolaget trodde mycket på dom, men när de skulle promota sina skivor åkte de helt sonika till skandinavien (Jorma är ursprungligen från Finland, hans far var finsk diplomat i Washington) för att tävla i skridsko (speedskating) i 3 månader... det knorrades nog en del. Här har vi också uppkomsten till den svenska titlen »Hoppkorv« (måste ha förbryllat alla engelskspråkiga mycket!)... De var högt upp i norra Sverige mitt i vintern, kallt som fan och tävlade, Jorma skulle köpa en varmkorv när en något (mycket med vanliga mått mätt) påstruken norrlänning just köpt/fått sin korv och klämmer till om den och den far iväg men senap och allt och landar på hans vita fina skjorta ... då var han inte alls glad, »jääävla höppkörv« och Jorma fick sig ett mycket gott garv och en titel till HT 7:e LP.

Ni som gillar gammal hederlig 70-tals hårdrock med mycket och högt distade gitarrer och ett jäkla tunggung... köp!
Det här är nog deras mest kommersiella skiva, t.o.m. en cover av Buddy Holly, men volymstark naturligvis.

Att begrunda:»Tänk om man skulle börja köpa musik just idag, vad mycket högtidsstunder man skulle ha framför sig med all bra oupptäckt musik... lyckostar!«

-Lellemaga [Cracker]

Olle Ljungström - Världens Räddaste Man, CD 1994

Jag vet att många tycker att Olle Ljungström inte kan sjunga. Jag vet också att ännu fler anser att Olle Ljungström är en pretentiös posör. Det skiter jag i, för »Världens Räddaste Man« är en av de bästa svenska skivor som någonsin gjorts.

Att Ljungström skulle dra igång en senkommen solokarriär efter 80-talets framgångar med Reeperbahn var ganska otippat. Denna, hans andra skiva, spelades in med små medel i en sommarstuga ute i skärgården och sparsamt med effekter lades sen på vid mixningen. Flera av spåren har spelats in »live in studio« där alla spelat samtidigt utspridda i olika rum i den lilla stugan. Resultatet är fuckin' fantastiskt! Stark powerpop och några av texterna är sagolika, andra helt utflippade. Men på ett skönt Ljungströmskt sätt. Och vem kan motstå titlar som »En Tysk Indian«, »Skjut Dom Som Älskar« och »En Galen Hund«? Investera.

»I'll keep wearing black until I find something darker...«

-Tobbe [Gamnacke]

Tonio K - Life In The Foodchain, LP 1978

Har köpt en ny skivspelare som omvandlar vinyl till digitala endorfiner. Plugga in via USB och spara på datorn, plugga in och uppdatera minnet.
 
Projektet att överföra utvalda delar av min vinylsamling till MP3 medför glädje, utmattning och dammiga luftrör.
Det är som att öppna en omvänd Pandoras box och ut strömmar all världens bästa musik. En bland alla reliker är Tonio K.
Enligt uppgifter på Internet har Tonio K (Steve Krikorian) gjort ett dussintal skivor, min nostalgitripp är hans första soloskiva »Life In The Foodchain« 1978 på Epic. Bland många musiker på plattan medverkar Earl Slick, Albert Lee och Garth Hudson.

Tonio K har en jäkligt bra sångröst och alla låtar är i det närmaste perfekta. Det finns en låt som bara är så bra »Better Late Than Never« den skall njutas på hög volym med en whisky i ena handen och en tambourine i den andra, klappande takten.

-Rolf V. [Grey Lagoons]

Ryan Adams - Heartbreaker, CD 2000

1974, endast tre veckor innan Nick Drakes död, föddes Ryan Adams. De som känner mig vet att jag avgudar denna man därmed är jag väl inte rätt man att bedöma Ryan Adams, då jag älskar alla hans skivor (har svårt för några låtar på »Rock’n Roll« dock). Jag var lyrisk på en konsert som blev totalsågad i Svea Rikes alla tidningar.

Hursomhelst kan jag ju tipsa er om det album som jag tycker är hans bästa, vilket i sin tur är j*vligt svårt. Varje skiva han har släppt har sin egen karaktär. »Love Is Hell« är full med ångest, misär och depression till bristningsgränsen. »Jacksonville City Nights« är en sväng tillbaka till Whiskeytown. Ja, ni förstår...

Men det är väl bara att medge att solodebuten och den mest kritikerrosade »Heartbreaker« är hans bästa hittills. Hör gärna av er om ni hittar en svag låt på den här skivan!! Under refrängen i fantastiska countryballaden »Oh My Sweet Carolina« förekommer en lika fantastisk duett med Emmylou Harris. Denna skiva har allt från rockiga låtar som underskattade »Shakedown on 9th Street« och »To Be Young«, till de mer lugna »In My Time Of Need«, »To Be The One« och »Call Me On Your Way Back Home«…
Jaja, det bästa ni kan göra att köpa den och bedöma själv. Ni lär inte bli missnöjda!!

-Urmas [Rockstollefan]
PopGiss - The Next Generation

Dr Feelgood - Malpractice, LP 1975

Håller helt med Lelle. Mer tips åt folket. Jag har lovat mig själv att inte lägga in fler än var tredje skiva, so here goes.

Det här är den bästa skivan av det bästa pubrockband världen någonsin skådat. Den energi som Lee Brillieux (sång & munspel) tillsammans med Wilco Johnson's vilda gitarrspel skapade var magisk. Och låtvalet på denna deras andra platta är hur bra som helst; »Going Back Home«, »Don't Let Your Daddy Know«, »Back In The Night« och Bo Diddley-covern »I Can Tell« stinker luftgitarr, inpyrd rök och utspilld öl på ett underbart sätt. Bara att lätta på lädret ungdomar!

Salig Brillieux dog av cancer 1994, och han var inte bara en av de coolaste, mest välklädda, hardest working men in the business. Han hade även den goda smaken att 1976 låna ut £400 till herrar Riviera och Robinson så att de kunde starta skivbolaget Stiff. Frid över hans minne.

»Do I love music because I'm an emotional fool, or did loving music make me an emotional fool?«

-Tobbe [Gamnacke]

Canned Heat - Canned Heat, LP 1967

Varför skriver inte fler? Det är ju kul att läsa om andras skivsamlingar!! Rota fram era g(l)ömda mästerverk, ja i vilket fall så... jag fortsätter min vandring nedför Boulevard Of Glömda Mästerverk.

De flesta (även jag) upptäckte väl Canned Heat i och med Woodstockfestivalen och hitlåtarna »Going Up The Country« och »On The Road Again«, men nu tar vi det från början. C.H. är mycket mer än så, dom bildades i mitten på 60 talet av skivsamlarna Bob Hite och Al Wilson. Namnet tog dom efter den gamle blueslegenden Tommy Johnson´s låt »Canned Heat Blues«. Bob »The Bear« och Al »Blind Owl« åkte för övrig runt i hela USA i en gammal Ford och samlade bluesstenkakor, ingen tvekan om var hjärtat satt där inte.

Det här är deras första skiva, och dom har inte riktig kommit igång med sitt eget låtskrivande. De flesta spåren är fina bluesstandards, men en egen låt har dom med, men vilken låt sen; »Big Road Blues«. Annars måste jag nämna låten »The Story Of My Life« av Eddie »Guitar Slim« Jones. Herre Jesus min skapare vilken bluesrysare, med den fingerfärdige leadgitarristen Henry »Sunflower« Vestine i sitt esse. Lyssna och njut!

Det är så mycket gott på den här tallriken att jag skulle kunna räkna upp alla 11 låtarna, men en till måste jag bara nämna;»Catfish Blues«. Bob var ju verkligen stor till formatet, och här tar han verkligen i djupt inifrån sin stora kropp... oooch gitarren sliter en fullkomligt i stycken, trummorna bankar hårt, och livet rinner sakta ur... en nästan 7 minuter lång kamp är över.
Undrar om någon någonsin lycka(t)s att få ett så stort härligt ljud i sin »trynorgel« som den halvblinde ugglan Al, bakom sina Coca cola-bottnade glasögon... Nej det blir nog inte bättre än så här.

Att begrunda:»Blues handlar inte om livet, det är mycket mycket större än så«

-Lellemaga [Cracker]

Steve Forbert - Jackrabbit Slim, LP 1979

Det är så djävla in i helvetes sorgligt, orättvist, tråkigt, urbota trist och deppigt, att han lille Steve med den nasala personliga rösten från Mississippi-deltat, som började som gatumusikantspoet, singer/songwriter på New Yorks gator, aldrig lär slå stort... om inte hela Kina lär upptäcka honom i denna upp- och nervända värld, men å andra sidan får vi ju ha honom för oss själva nu istället. Han fick skivkontrakt 1978 efter att ha upptäckts på klubben CBGB´s av Ramones manager, och debuterade med skivan »Alive On Arrival« för övrigt ett underbart album, sedan blev han hyllad och uppskriven ...den nya Dylan lät det, och hela karusellen var igång men inget hände!

Ingen av hans plattor har sålt särskilt bra, förutom just »Jackrabbit Slim« som sålde hyfsat och faktiskt innehöll två radiohits, och ja då går det ju som det går i i denna kommersiella bransch; sparken och nya bolag hela tiden, men Stevie som numera hunnit bli 53 år levererar fortfarande KLASS efter 21 skivor.
Väl värd en lyssning/köp, om man gillar bra behaglig pop-rock. Skivan är väl inte precis någon partyröjare, men som alla vet, det kommer ju en dag efter också och då är hans röst som balsam mot herr Ågren.

Att begrunda:»The battle is over, but the war goes on!«

-Lellemaga [Cracker]

The Waterboys - Dream Harder, CD 1993

Det här är ingen Waterboys-skiva egentligen. Efter att bandet brakat samman, och Karl Wallinger startat upp World Party, behöll Mike Scott konceptet The Waterboys till denna solo-platta. Det är en sargad Mike som efter tunga skilsmässor från både bandet och hustrun tar sin musik tillbaka till »The Big Sound« som kännetecknade The Waterboys tidiga skivor. Det irländska som genomsyrade framförallt »Fisherman's Blues« är bortblåst, till förmån för feta gitarrer mixat med förbannade texter. Play it loud. In loudness we trust.

»Without music... Life would be a mistake.«

-Tobbe [Gamnacke]

Stewboss - Take Your Pretty Hands Off My Heart, 2006

Endast skivtiteln bör väl göra alla Americana-älskare exalterade av nyfikenhet. Stewboss, som trots allt är ganska stora i Visby, släppte sitt femte album i somras. »This record is a look at a band on the verge to greatness« står det på Cdbaby.com. Frågan är om de tidigare tre skivorna inte har varit minst lika bra och grabbarna inte har förtjänat framgång förut?

Hursomhelst är denna skiva inspelad på fyra dagar. Dagsrytm var inte på topp... »I remember once hearing Jeff Buckley say that the greatest moments of musical inspiration happen when you’re completely exhausted. What comes out when you have nothing left to give, that’s where the magic is« sade recensenten på samma Cdbaby. Och det här en skiva full med hjärta.

Öppningspåret »The Ghost Of Adeline« är en härlig, poppig låt... skivans höjdpunkter är sedan den sköna »Swing that Axe«, alt.country-låten »Oh Madeleine« och sedan de lugna »Roses Heart Doves« och »Take Your Pretty Hands Off My Heart« som inte lämnar en oberörd. Greggs varma röst lägger en hand på axeln och leder dig rätt väg. Dessutom för alla country-älskare »Freedom Road« som basisten Luke Storey inte gillar... men faktiskt en jävligt svängig låt!! Och som alltid när det gäller Stewboss... texter som får håret att resa sig.

-Urmas [Rockstollefan]
PopGiss - The Next Generation

Black Rebel Motorcycle Club - Howl, CD 2005

Nytt, fräckt, suggestivt och på gränsen till lite religiöst...
Det är de känslor som BRMC's senaste men förhoppningsvis inte sista skiva. När öppningsspåret »Shuffle Your Feet« fyllde bilen under vår resa längs Highway 1, då ville jag att tiden skulle stå stilla. Mäktig stämsång, helt olik deras tidigare låtar. Mycket mer av americana-stilen än den västkustrock á la The Strokes de tidigare spelade. Bäst på Howl är förutom öppningslåten »Ain´t No Easy Way«. Den enklaste vägen är att sätta sig ner och njuta av en timmes skön och medryckande rock.

-Mia [Gamnacke]

Matthew Sweet - Girlfriend, CD 1991

Matthew Sweet's tredje album är naturligtvis ett måste för alla som älskar pure pop, Rickenbackers och snygga slingor på genomtänkta texter. Det är lättare att stoppa upp ett kilo smör med strumpsticka i arslet på en vildkatt än att hitta en dålig låt på detta album!

Bland gästartisterna tål väl Richard Lloyd (från Television, Tinky) och Lloyd Cole (med vilken Matthew Sweet turnerat som gitarrist) att nämnas. Köp. Köp nu. Köp nu genast!

»Vrid upp eller stäng av!«

-Tobbe [Gamnacke]

PS. Jag gillade Gnu's definition av »sväng«!

Fleshtones - Beachhead, CD 2005

»Bigger and better« heter låten som inleder den här skivan, och det systrar och bröder tror man inte det kan bli efter den kindbenskrossaren.
Men...
Herrejävlar.....
Om ni är hösttrötta och deppiga eller allmänt sura och griniga så skaffa den här godbiten fort som fan! Första fyra låtarna är hur bra som helst och man sitter med ett fånigt leende från öra till öra.

Sen jävlar gossar... när saxofonsolot i »Do Something For Me« bryter ut börjar adrenalinet pumpa och du kan inte längre sitta ner...
»I want the answers« släpps loss och jo... nog fan blir man helt jävla loss alltid, glöm spinning och bodypumping och vad fan allt heter!
När skivan till slut tystnat så är du genomsvett och utmattad, men vill lik förbannat bara ha mer....
 
Ös värre än en storm á la Gudrun, sväng värre än ett rattfyllo på Bro-rakan, humor, New York, silverkepa, refränger som fastnar som ett tuggummi du just satt dig på... ja, ni hajjar... eeh... hoppas jag!

-Gnuve Birdbrain [Lotsanames]

The Jayhawks - Hollywood Town Hall, CD 1992

Boa (Gamnacke) och jag har haft en lång och infekterad dispyt om vilket av Minneapolisbandet Jayhawks album som är bäst, nu har jag lyssnat och lyssnat och vacklat både en och två gånger. Men nu har jag bestämt mig och gått tillbaka till min första åsikt, att detta (deras tredje) är och förblir deras bästa. Ett old-fashioned klassiskt amerikanskt rootrock-album med Marc Olson ännu kvar i bandet och fantastisk stämsång  tillsammans med Gary Louris och läckert gitarrspel. Kan det bli vackrare? En platta i rakt nedstigande led från Gram Parsons och hans efterföljare.

2005 they did hang up their rock n roll shoes... Vi får hoppas på lite soloprojekt. G. Louris har ju redan hunnit skriva och vara med på lite låtar till Dixie Chicks bland annat.

Att begrunda:»musik kan bara förstås baklänges, men måste lyssnas på framlänges.«

-Lellemaga [Cracker]

Richmond Fontaine - Post To Wire, CD 2004

»Post To Wire« betyder »ledning från start till mål« och det beskriver väldigt väl denna helgjutna skiva från Portland-bandet under Willy Vlautin's ledning. Hade han hetat Lautin hade han nog vart från Eksta...

Här staplas fantastiska låtar på varandra, och jag vet inte om det skall räknas som Americana eller Alt:country, men förbannat bra är det i alla fall. Mellan låtarna bjuds lyssnaren på små vykort från Walter, en riktig loser. Bra inlyssning är titelspåret, där Vlautin gör en suverän duett med Deborah Kelly från bandet The Damnations. Oerhört vackert. Love this album!

-Tobbe [Gamnacke]

The Shins - Chutes Too Narrow, CD 2003

The Shins bildades 1997 i Albuquerque, New Mexico, som ett sidoprojekt av singer/songwritern och gitarristen James Mercer's band Flake. The Shins spelar en klassisk pop/rock toppat med lite Indiepop. Bandet släppte sin första skiva 2001 »Oh, Inverted World« som var ett självklart indie rock-album tidigt 2000, andra skivan kom bara ett år efter den första och heter »Chutes Too Narrow«.

Mina favoritlåtar på »Chutes Too Narrow« är »Pink Bullets« som är skönt gitarrspel i och sedan kommer munspelet som inte är sämre det, och sedan »Turn a Square«. En skön skiva som man trycker på och njuter av länge, länge...
Ett nytt album 2007 lär vara på väg, då får vi se vad de 4 grabbarna hittar på, jag väntar med stor spänning.

-DaniEl(fsborg) CDskog [Son of A Rockfather]
PopGiss - The Next Generation

Kings Of Leon - Day Old Belgian Blues
RCA, Recorded Live at AB Box in Brussels Belgium, 4 nov. 2004 , utgiven 2006, Limiterad 6 spårs EP

Ja ja, det är ju lite snobberi att tipsa om en skiva som är begränsad upplaga och svår att få tag på, det är ju inte precis en skiva som ni kilar in på Åhléns och "tjackar", (men i dessa internet-tider går ju det mesta att skaffa, annars får ni väl be era söner att ladda ner den). Det är inga nya låtar på den här 6 spårs EP´n, alla är från deras 2 tidigare suveräna album, men i råare bättre, liveversioner.

Hur låter dom då, ni som inte hört dom, jag skulle vilja beskriva som om Faces vore födda i amerikanska södern med en liten ådra Tom Petty och Lynyrd Skynyrd, uppfödda på Rolling Stones och Neil Young, och nu verkar det som dom fått stort erkännande over there också; de skall på turne med självaste B. Dylan och Pearl Jam.
KÖP!! (3 Followhills bröder och en kusin, the Royal Family) ...no frills. Southern rock for the new century.

Att begrunda:»Ingen är snyggare än sin skivsamling!«

-Lellemaga [Cracker]

Lee Clayton - Naked Child, LP 1979

- Du som har så jävla mycket skivor, vilken är bäst? Vilken är världens bästa skiva? Den frågan har man ju fått mer än en gång, säkert ni också... »Naked Child« köpte jag när den kom 1979, förmodligen efter tips från Maga eller möjligen Duffa. Och trots att man var 17 år och mitt i punk/new wave/stiff-hysterin blev det här den skiva jag skulle återvända till oftast av alla. Det går inte att tröttna på den, och det är så orättvist att den inte fick den framgång den förtjänade. Det var lätt att drunkna i skivfloden 1979, det var ett grymt skivår. Ett år som avslutades med »London Calling«, say no more.

Lee Clayton var stridspilot, men bestämde sig för att satsa på musiken istället. Skrev »Ladies Love Outlaws« vilket blev en signaturmelodi åt hela outlawscountrygänget. Och visst finns det hästjazz i grunden även på »Naked Child«, men vilka otroliga låtar, ett sånt djävulskt elgitarrspelande och Lee Clayton's röst är suverän. Skivan släpptes på CD 1994 och brukar dyka upp i reabackarna. Det gör ont att hitta den där.

-Tobbe [Gamnacke]

Dead Moon - Echoes from the past, 2CD 2006

Detta amerikanska band har sedan slutet av åttiotalet släppt ett femtontal plattor uteslutande på vinyl och inspelat i mono, alltså inget för SACD-folk...
Nu på senare tid börjar plattorna att släppas på cd och i år gjorde Sub Pop den stora gärningen att släppa denna dubbelsamling med 49 låtar!!! Låtarna är utvalda av Fred Cole själv.
Bandet består av äkta paret Fred och Toody Cole samt Andrew Loomis på trummor. Dead Moon lirar en simpel och ösig typ av rock´n roll och Fred sjunger som om att varje textrad är den sista. På 60-talet var Fred Cole medlem i bandet Lollipop Shoppe så vissa influnser ifrån Nuggetstiden kan höras vilket inte gör saken sämre.
Lyssna på låtarna "Dead moon night" och "54/40 or fight" så förstår ni vad jag menar. Passa på att se dom live om ni har chansen, ett fantastiskt liveband, och köp denna dubbelsamling för en billig penning (dock ej på Debaser... :-))
 
Så har ni ännu öl kvar efter att ha lyssnat på Apocalypse Dudes så släng i denna skiva i stereon och njut

-Tetra [SIN Lag II]

Turbonegro - Apocalypse Dudes, CD 1998

Varudeklaration:
 • snodda riff = javisst
 • funkar som öldrickar-rock = definitivt
 • texterna = lysande
 • snusk/humor/ironi = kan man säga...
 • repeatskiva = absolut
 •"wo-ho-woh"-körer = jo för fan
 • historiskt viktig skiva = verkligen
 • klassiker = vad fan tror du...?
 • bör/ska/skall finnas i samlingen = är solen gul pucko?!?
 • slutgiltigt betyg = suverän – briljant - mästerlig

Gimme deathpunk baby, and I like it...

-tinkY-speedmouth [namnbytare]

Ray Davies - Other People's Lives, CD 2006

Bara en sån sak som att släppa sin första soloplatta vid sextiotvå års ålder... Fast å andra sidan tror åtminstone jag att större delen av Kinks-katalogen är Ray Davies hjärna rakt av. »Other People's Lives« är den skiva jag lyssnat mest på i år, och tipset är egentligen mest för er som inte kommit till skott och köpt den ännu. Mycket brittiskt, mycket smart och jävligt mycket Ray Davies i toppform. Köp!

-Tobbe [Gamnacke]

Wolfmother - Wolfmother, CD 2006

En platta som kommer att dyka upp på många årets bästa listor för 2006 är det australienska bandet Wolfmothers debutplatta. För er som hakar upp er på influenser från när och fjärran, ska kanske inte förvänta er något otroligt. Men för oss som fullständigt skiter i om det låter Sabbath, Zeppelin & White Stripes både här och där och här och där, för oss är det en höjdarplatta. Direkt i öppningsspåret sätter gruppen ribban för sin tunga, hårda rock i låten "Dimension" vars riff gör att vi gamla elit-luft-lirare har svårt att vara still. Öset fortsätter, men hela tiden blandas det upp med mjuka, softa, ibland akustiska partier, som gör att det aldrig låter tröttsamt. Och att ha mage (det du Maga!) att göra ordentliga tempobyten i många av spåren, gör att jag och alla andra som håller Vol. 4 som en av Sabbaths bästa, får ståpäls. Sedan har gruppen sparsamt även plockat in andra instrument, en orgel här, en flöjt där, vilket bidrar till den härliga variationen. Givet köp för rock-fnykisar!
 
(Ps. Varning för fruar, tonårsdöttrar och dylikt - de begriper med största sannolikhet inte detta!)

-Boa [Gamnacke]

Mike Younger - Every Stone You Throw, CD 2006

Vissa musikskribenter jämför denna skiva med “Blood On The Tracks” och ”Greetings From Asbury Park NJ”. Skivan är Mikes andra självutgivna fullängdare. En skiva som man har svårt att sluta lyssna på. Nedan följer ett citat från Rodney Crowell som producerade Mike Youngers första skiva. Läs och hänförs;

»This was not the work of some video seduced young republican void of imagination. There was no pretention. This was the work of a modern day hobo singing and writing about alienation with the vivid weariness of a Steinbeck character. Whoever this guy was I wanted to get to know him. Luckily I did just that.
I have said before that what I admire in Mike Younger's work is what I admire in the likes of Bob Dylan, John Prine,Tom Waits, Emmylou Harris, Steve Earle, Guy Clark, Lucinda Williams, Gillian Welch, Paul Simon or Townes Van Zandt. The truth told unflinchingly with the voice of a poet. Mike Younger is for real, get used to it.«

-Matte [Rockstolle]

The Enemy - 40 Days And 40 Nights [Stiff] 7" singel 2006

Jag kan naturligtvis inte låta bli att tipsa om den första skivan som släppts på Stiff-etiketten på tjugo år. Det är tre slynglar på 18-19 år som fått den stora äran, och som de levererar! »40 Days..« är riktigt snygg powerpop i samma anda som Franz Ferdinand och varför inte The Jam. När de var som bäst, innan Weller blev en fjolla alltså.

Singeln släpps bara på vinyl! Numrerad upplaga på 1000 ex, och Stiff-samlarna slängde sig över dessa godbitar (som galna kärringar på HM häromdagen) när de släpptes 6 november. Jag fick # 52.

Jag tror att vi kommer att få höra mycket mer från trion, som för övrigt kommer från Jaguar's hemstad Coventry. Skivnumret är Buy 265 och snubblar ni på ett exemplar är det bara att handla. Du kan också hitta dom på MySpace.

-Tobbe [Gamnacke]